Min historia

Jag tänkte dela med mig av min historia så ni förstår varför jag håller på med det jag gör. Den är knappast speciellt unik eller något som ingen annan upplevt men det är min historia. Jag hoppas ni förstår att det handlar om ganska känsliga saker som jag ändå önskar att ni har respekt för. För 10 år sedan skulle jag hellre (tror jag) gått naken på stan än skrivit ett sånt här inlägg. Det förklarar kanske skammen många kvinnor känner efter att de fött barn och upplever bäckenbottendysfunktion. Idag tycker jag det är självklart att prata om såna här saker och det har hjälpt mig otroligt mycket att få dela med mig och hjälpa andra. Det har varit den bästa medicinen för mig.

Det börjar år 2009 när jag föder min första dotter Filippa. Jag är 23 år gammal. En lång förlossning och på slutet blir det bråttom. Hon måste ut för hjärtljuden sjunker. Jag tar i allt vad jag kan för i mitt huvud är ett kejsarsnitt ett stort misslyckande. (det är det inte idag!) Jag vill föda vaginalt! En barnmorska hjälper till och trycker på magen och en läkare drar med sugklocka och klipper mig. Ut kommer hon och jag är lycklig. Hon föddes med pannbjudning vilket gjorde att hennes väg ut var betydligt mera obekväm för ett bäckenbotten. Iväg far hon efter en stund eftersom hon är vit. Men jag vet att det kommer bli bra. Jag har ingen trauma alls från förlossningen. Jag får henne snart tillbaka och hon är det finaste jag någonsin sett. I pappren står det att jag fick en andra gradens ruptur av klippet. I efterhand har jag ändå börjat fundera om jag inte fick en sfinkterruptur som kanske inte blev helt fixad. Jag vet inte.

Jag märker ganska snabbt att jag har svårt för att knipa. Det känns som att allt hänger mellan benen. Men jag försöker mitt bästa. Är ute och springer 3 mån postpartum, märker att det går ju absolut inte. Förstår inte att det är för tidigt heller eftersom jag inte byggt upp mig alls. Det känns som att jag har en babianrumpa. Jag googlar och funderar om det ska vara så här. Jag håller ändå det mesta för mig själv, alla andra som föder barn mår ju hur bra som helst. När Filippa fyller 1 år är jag gravid med andra barnet, väldigt oplanerat. Jag gråter vid rådgivningen för att det känns som att jag inte kommer orka bära upp ett barn till med mitt bäckenbotten. Men hälsovårdaren tröstar mig och får mig på bättre tankar. Jag börjar se fram emot babyn. Vid 12 veckors ultraljudet är fostret dött och jag sörjer. Jag sörjer en stor del också eftersom jag var så ledsen till först över att vara gravid. Nu tänker jag ändå att jag ska försöka bygga upp mig lite igen. Jag kniptränar lite och försöker få ihop mina magmuskler som inte är så värst delade ändå. Jag visste inte då att det inte handlar om att få ihop magmusklerna (mer att få tillbaka en funktionell magmuskeldelning), men jag gjorde vad jag trodde var bäst.

Jag blir gravid med andra barnet lite över 1 år senare och det känns så roligt. Jag känner mig redo fast mitt bäckenbotten inte är som innan ändå. Jag föder mitt andra barn i junimånad igen 3 år efter första barnet. Förlossningen är så lyckad och jag kan inte förstå hur en förlossning kan gå så bra. Freja är hela 1 kg större än Filippa, ändå gick det betydligt bättre. Jag kan gå från förlossningssalen själv och det är jag överlycklig över. Vid 3 mån postpartum tycker jag det känns som att något är i vägen i mitt underliv. Det skaver och jag kan inte gå långt utan att känna mig bajsnödig. Jag googlar i panik och konstaterar själv att det nog är framfall jag fått. Jag delar förstås mina tankar med min man men är tyst med mina vänner. Alla andra föder ju barn utan komplikationer. Jag bokar en tid till gynekolog. Gynekologen tycker att jag är så tidigt postpartum ännu och eftersom jag ammar tycker han att jag ska ta det lugnt och inte stressa upp mig. Jag slutar amma ganska fort efter det. Dels för att Freja skriker mest vid bröstet men mest för att jag tänker att då blir mitt underliv normalt igen. Jag upplever inga stora förbättringar genast men tiden var nog faktiskt min bästa vän för när Freja är 1 år tycker jag inte det är så mycket som stör mig längre. Men att springa går inte. Jag minns hur jag sitter i bilen och ser alla vara ute och springa. Känns så konstigt att inse att det där inte är mitt liv längre.

Jag går även här på några privatgynekologbesök och får bekräftat ett mindre bakre framfall. Alltså slidväggen mot ändtarmen buktar inåt. Jag känner mig som 80 år. Det värsta som kunde hända hade hänt. Så kände jag då. Men i grunden är jag ändå en positiv person. Jag gräver inte ner mig så lätt och jag kan se det goda i saker och ting. Jag har ändå en fin bild av mina förlossningar och mina spädbarnstider. Jag har älskat det.

Jag börjar på något Crossfitliknande pass vid ett gym en gång i veckan. Jag minns när vi skulle springa av och an över gymnastikgolvet hur det kändes som att hela ändtarmen hoppade upp och ner. Rolig känsla, eller så inte. Men på något konstigt sätt blir det ändå bättre ju mer jag rör på mig. Jag märker bara att jag har problem med min magmuskeldelning och måste aktivt jobba med den ett tag för att få det bättre. Det blir det. Efter ett tag ska Jakobstad få sin första riktiga Crossfitbox. Jag vågar inte anmäla mig till första Onrampen för jag vet att det innebär tunga lyft och mycket hopp och spring. Ett år tar det innan jag anmäler mig. Jag börjar på Onrampen hösten 2015 när Freja är 3 år. Sista gången av kursen har vi Double unders. De som inte vet vad det är så är det ett hopprepshopp, man vevar repet två gånger under ett hopp vilket kräver en annan sorts snabbhet och koordination än ett vanligt hopprepshopp. Jag förstår när vi börjar hoppa att det här kommer vara knepigt. Det dröjer inte länge innan det bokstavligen forsar urin mellan benen. Jag upplever inkontinens för första gången, och ordentligt. Men jag slutar inte hoppa fastän det rinner. Jag skäms för jag ser ju att det syns på mina byxor. Ändå slutar jag inte. Känns som ett nederlag att ge upp. Jag gråter istället när jag kör hem från boxen. Och börjar knipa frenetiskt. Jag slutar inte heller på Crossfit utan nu börjar jag gå på alla pass jag bara kan gå på. Jag kniper på morgonen när jag kör till jobbet, jag kniper i jobbet, jag kniper när jag kör hemma och så tränar jag på kvällarna. Ibland går det bra när vi inte har Double unders, när vi har double unders går det inte alls. Jag fyller bindor och skäms.

Men tiden gör mig gott även här. Jag blir bra på Crossfit. Riktigt bra. I februari 2017 blir jag en av de 36 bästa i Finland och kvalar in till Finlands största Crossfittävling Winter War 2017 i Tammerfors. Double unders har börjat gå bra ibland, ibland inte. Jag är nervös inför tävlingen för inför en Crossfittävling får man inte veta vad det kommer vara för grenar innan. Jag oroar mig över att det kommer vara massor av double unders. Natten mellan dag 1 och dag 2 får min yngsta dotter magsjuka och ligger hemma och spyr hela natten, inte roligt att vara mamma och borta och koncentrera sig på en tävling då. Och dagen innan tävlingen får jag mens och som ni kanske förstår är mitt bäckenbotten betydligt känsligare då. I en av grenarna kommer det 2 x 50 double unders hopp, men det går bra. Jag är så tacksam! Tänk er att ha hela läktaren fylld av folk och stå där och hoppa med våta byxor. Men jag klarade det. Och jag kom nästsist i tävlingen. Det var mitt mål, att inte komma sist och inte kissa ner mig.

Till sommaren 2017 kvalar jag in till en annan stor Crossfittävling. Karjalan kovin, en 3-dagars tävling i Imatra. Dit åker jag med min man och mina två barn och bor på hotell och tävlar på dagarna. Idag skulle jag inte ta med två barn på det. Hoho! Jag hade svårt att koncentrera mig på det som krävdes av mig eftersom barnen var för små för att förstå att jag inte kunde ge dem min fulla uppmärksamhet . Som tur förstod min man det bra och for iväg med dem så mycket han kunde. Sista dagen kom de skrämmande double unders. Det var 5 varv av 60 double unders, 5 strikta handstandpushups och 12 kettlebellswing. Tror jag, minns inte exakt men 5 varv av 60 hoppande var det iaf. De två första 60 hoppen gick bra, på 3:e varvet började jag läcka och gick dessutom helt in i väggen. Jag var så slut av allt tävlande och jag kände bara hur jag inte orkade mer. Bindan blev full och tiden tog slut och jag behövde inte hoppa mer. Jag slutade på en 19:e plats av 40 starka damer och jag kände mig så stolt ändå.

Ungefär en månad efter Karjalan kovin blir jag lite oväntat gravid med tredje barnet. Jag hade lite lagt det på hyllan ändå, jag ville inte kämpa med mera bäckenbottenbesvär. Men ändå fanns en längtan och det blev som det blev. Jag var jättelycklig! Men fort börjar jag oroa mig för hur jag ska komma tillbaka till crossfit igen. Jag ville fram för allt tävla igen!! Jag fortsätter träna Crossfit som gravid, men jag slutar hoppa och springa för att inte belasta bäckenbotten i onödan. Tunga lyft har jag svårt att sätta bort så de fortsätter jag med. En gång börjar jag störtblöda efter ett pass och jag tror helt klart att jag tränat mig till ett missfall. I en hel natt ligger jag och blöder och jag är helt säker på att där fick jag så jag teg för att jag inte kan sluta lyfta tungt. På ultraljudet nästa dag tickar ändå det lilla hjärtat och jag gråter av lycka. Det var ett blodkärl som hade brustit. Nu har jag inte svårt att sluta lyfta tungt. Men att hänga i racken och att vara upp och ner fortsätter jag med ändå fastän jag egentligen vet att det belastar magmuskeldelningen lite för mycket. Men jag mår bra! Jag märker hur otroligt bra min kropp mår som gravid och att träna. Det enda jag kan tycka nu efteråt är att jag kunde kanske backat lite till. Vid v 30 slutar jag vid crossfitboxen och börjar träna på ett vanligt gym. Jag njuter av att nu träna vanlig styrketräning och inte ta upp pulsen så mycket. Jag kan verkligen slappna av och låta kroppen få växa i lugn och ro. Jag läser på om allt jag hittar om bäckenbotten och om hur man kan bygga upp sig efter en graviditet. Jag hittar Brianna Battles och läser på om Piston breath metoden. Jag börjar praktisera den och inser vilken stor bit jag haft bort! Sen att knipa hela tiden, det är ju inte svaret på allt! Bäckenbotten orkar ju inte en hel dag om du bara går omkring och kniper hela tiden. Stora aha-upplevelser som jag inte förstår hur jag inte insett tidigare. Jag ser att Brianna Battles har en utbildning Pregnancy and postpartum athletiscism som jag så gärna vill gå men jag tycker den är för dyr då.

Jag bestämmer mig också för att göra mig så trygg som möjligt inför en tredje förlossning. Jag går till Pelkopoli (poliklinik för förlossningsrädda) och jag får världens bästa doula. Båda hjälper mig så mycket att kunna slappna av och lita på min kropp att jag klarar av att föda fram mitt tredje barn. Jag känner också att jag har betydligt bättre verktyg för att bygga upp mig efter en graviditet.

Den varmaste majmånaden på länge föder jag mitt tredje barn. Jag skrev en förlossningsberättelse när hon föddes så kanske jag publicerar den en dag. Det var den bästa förlossningen hittills. Allt gick så smidigt och bra. Jag ville krysta på sidan för att inte belasta bäckenbotten och det fick jag. Det enda jag skulle vilja ändra på är att jag skulle velat krysta lite mindre forserat men det visste jag inte då. Jag krystade och höll andan allt vad jag kunde. Idag vet jag att man kan träna sig på att mera slappna av i bäckenbotten och andas ut babyn för att inte trycka och belasta bäckenbotten för mycket. Men jag vet ju inte alls om jag hade klarat av det ändå, jag var ganska i panik i krystskedet och hade väldigt ont.

Ut kom hon och mådde bra och jag tyckte jag hittade mina knipmuskler genast vilket jag gladeligen berättade åt barnmorskan som sydde ihop mig. Jag är inte så säker på att hon höll med om att mitt fjärilsknip kändes särskilt starkt;) Min första tid med Fiona bara lyste hela jag. Jag var så stolt över förlossningen, över min lilla baby och att vi hade vågat en tredje gång. Jag var världens bäst på att ta mig tid postpartum och jag hade köpt ett program att följa för att bygga upp mig. Jag hade inte bråttom tillbaka till boxen. Tävlandet inom crossfit kändes som en fjärt i rymden. Den sommaren började jag ännu mera fundera på att ta Brianna Battles kursen och kunna börja hjälpa fler mammor. Jag kände att min träning gav resultat. Vid 3 mån postpartum tog jag månadskort vid boxen igen och bestämde mig för att jag kommer ta det riktigt lugnt på passen. Jag hade ju rehabiliterat mig nu! Tji fick jag, efter passen upplevde jag både tyngdkänsla och smärta i bäckenbotten och jag bestämde mig för att jag ger det 3 mån till. Jag fortsatte gå på mitt vanliga gym istället och byggde upp mig styrkemässigt. Vid 6 mån tog jag månadsmedlemsskap vid boxen igen. Jag minns ännu något pass när det kändes som att hela underlivet var som en mjuk svamp och jag tog in luft när jag var upp och ner. Inte var jag helt beredd inte men nu kunde jag ta det lugnt på passen. Jag läste på mer och mer om bäckenbottenhälsa och talade en del om det med Kajsa som är ägare för boxen. Hon frågade om jag inte kan ha en workshop för damerna vid boxen om att kissa ner sig vid double unders. Jag lade upp en lista om intresse vid boxen och förväntade mig att 10 damer kanske skulle vara intresserade. 40 stycken anmälde sig och dök upp!!! Och jag fick sån positiv respons efteråt. Jag bestämde mig för att detta behöver jag få en utbildning inom så jag har det till pappers också. Då köpte jag Brianna Battles utbildningen och startade även upp företaget Coach Jonna.

Våren 2019 hade jag 5 andra föreläsningar och på varje hade jag 40 personer som maxantal. Alla blev fyllda och det var helt otroligt vilket behov det tycktes finnas. Jag hade ännu några på hösten och dessa föreläsningar gav mig också många många privatkunder som jag började hjälpa. Idag jobbar jag väldigt aktivt med detta och är vårdledig för tredje året från mitt kuratorsjobb.

Men vägen tillbaka till Crossfit blev inte spikrak. Jag kände ibland skam hur jag, som visste så mycket om bäckenbotten, kan ha det så svårt. Jag borde ju ha ett perfekt bäckenbotten. Idag förstår jag ju att det inte är så. Jag tror att jag har en skada från första babyn, när de klippte mig. Jag har en känsla av att min sfinktermuskel i ändtarmen är försvagad. Jag kan inte äta för mycket fibrer för då får jag svårt att hålla mig om jag känner mig bajsnödig. Jag bajsar inte ner mig som tur, men jag behöver ha koll på min kost för att inte ha några symptom. Jag har ju också ett litet framfall av bakre slidväggen från andra barnet och jag tror också att jag fick ett litet framfall av urinblåsan efter tredje barnet. Så ni kan förstå att det inte bara är att bygga upp sig hur som helst fast jag vet och kan mycket. Nu har jag istället insett att det handlar om att lära känna mitt bäckenbotten, vad det mår bra av, hur jag kan träna, hur jag kan äta och hur mycket eller litet jag ska knipa. Det handlar inte bara om att knipa massor. Ibland har jag fått otroligt ont i bäckenbotten och då har jag aktiverat det för mycket. Ibland har jag behövt ta med mera aktivering. Det här önskar jag att alla kvinnor lade tid på, att lära känna sitt bäckenbotten. Och lära sig ta med andningen i bäckenbottenträning. Mitt samliv har aldrig varit påverkat av detta vilket jag är väldigt tacksam över, jag har kvar all känsla och det är nästan bättre än innan barn. Detta är inte verkligheten för alla kvinnor och det är jag så ledsen över.

Men! Idag är jag tillbaka till allt jag vill kunna göra inom crossfit. Jag märkte efter en tid att jag blev starkare i bäckenbotten när jag blev starkare i kroppen. Att knipa några knip och sen börja springa fungerar inte för mig. Jag behöver lära hela min kropp samarbeta med bäckenbotten och inre magmusklerna och hantera det inre buktrycket vid lyft. Förra veckan hoppade jag också double unders i två wodar utan problem.

Jag hoppas någon orkade läsa ända hit. Och jag har nog missat en hel del säkert men det var svårare än jag trodde att sammanfatta 11 år av moderskap och bäckenbottenhälsa.

Kram/Jonna